MoMA-samlingen hedrar sina konstnärers revolutioner i "The Long Run"

En utmaning har kastats, som vågar oss att förändra hur vi tänker kring konstnärers karriärer. Utmaningen kommer i form av en essä skriven av Ann Temkin för The Long Run, en nyligen öppnad utställning som erbjuder en djupdykning i MoMA:s samling. Med titeln Artistic Innovation in the Long Run tar essän upp problemet med att MoMA, liksom de flesta museer, tenderar att endast visa verk som avslöjar de mest revolutionerande prestationerna av viktiga konstnärer. Denna strategi lyfter fram avgörande ögonblick i konsthistorien och ger en snabbguide till avantgardets utveckling. Det gläder åskådarna och ökar därmed museibesöken, men det antyder också att konst på något sätt måste vara spektakulär för att värderas. Den bortser från de långa, experimentella processer som leder till banbrytande mästerverk och undersöker inte de utvecklingar som dessa genombrott inspirerar i de mogna verk konstnärerna skapar senare. Värst av allt, som Temkin nämner i sin essä, skapar det en konstvärldskultur som överskattar ungdomen. Temkin säger, “Vi räknade nyligen konstnärernas ålder vid skapandet av varje målning och skulptur som visas i våra gallerier på femte våningen (de som täcker åren från 1885 till 1950). Mer än två tredjedelar av verken skapades när konstnärerna var i tjugo- eller trettioårsåldern.” Inbyggd åldersdiskriminering, ofullständiga bedömningar och en snedvriden syn på konsthistorien – inte ett gott arv för ett museum för modern konst. Men om någon kan förändra denna kultur och inspirera till en djupare, mer nyanserad uppskattning av estetik, så är det Temkin. Hon innehar sannolikt den högsta positionen i den amerikanska konstvärlden: Marie-Josée och Henry Kravis chefsintendent för måleri och skulptur. Det innebär att hon hjälper till att bestämma vilka föremål det mest inflytelserika museet i landet köper och har inflytande över hur hela dess samling visas. Det är ingen överdrift att säga att Temkin har förmågan att påverka relationen mellan konst, kultur och samtida samhälle. The Long Run och dess medföljande essä är övertygande inledande skott i detta arbete.

Förälskelse i nyskapande

Bortsett från luddism och anakronism innehåller nästan all samtida mänsklig verksamhet en medfödd längtan efter originalitet. Det vore till exempel ovanligt att plocka upp den senaste vetenskapliga tidskriften och bara hitta artiklar som främjar medicinska teorier som för länge sedan ersatts. Men nya idéer och spektakulära nyskapelser var inte alltid på modet inom konsten. Ofta i det förflutna gick traditionen före nyhet, och bildade människor respekterade konstnärer i förhållande till hur tidstestade deras insatser var. Vissa kulturer är fortfarande sådana. Men för det mesta är dagens konstvärld besatt av fräschör, och har varit det åtminstone sedan 1930-talet, när Ezra Pound myntade modernismens stridsrop: ”Make it new!”

Installationsvy av The Long Run. Museum of Modern Art, New York, 11 november 2017–4 november 2018. © 2017 Museum of Modern Art. Foto: Martin Seck

Under ledning av denna riktlinje tenderar akademiker, kuratorer och skribenter att berätta modernismens konsthistoria som om det bara varit en innovation efter en annan. Temkin säger, “vi marscherar från ism till ism i en framstegsmarsch som leder från postimpressionism till fauvism till kubism, till exempel, eller från surrealism till abstrakt expressionism till pop.” Detta, säger hon, visar en ”förälskelse i nyskapande.” The Long Run erbjuder en motvikt. Den förnekar inte ismer och innovationer. Den ställer helt enkelt frågan, vad följde efter dem? Svaret kommer i form av en experimentell kuratorisk strategi – att hänga om den del av museet som brukade visa berömda verk från 1950-talet till 1970-talet, med fokus på samma konstnärer men nu enbart visa verk de skapade senare i sina karriärer.

Installationsvy av The Long Run. Museum of Modern Art, New York, 11 november 2017–4 november 2018. © 2017 Museum of Modern Art. Foto: Martin Seck

Nyfikenhet och förfining

Det jag älskar mest med denna strategi, särskilt som Temkin uttrycker det i sin essä, är hur den skiljer mellan att memorera konsthistoria och att utveckla en uppskattning för allt som kretsar kring den. Att veta vilken sorts vin som passar bäst till hälleflundra är trevligt, men att utveckla sin smak för att njuta av dolda nyanser av smak och doft i varje vinflaska man öppnar är något helt annat. Denna utställning uppmanar oss att utveckla våra estetiska smaker; att utveckla en nyfikenhet på konst som leder inte bara till kunskap, utan till förfining. Det slutgiltiga målet Temkin eftersträvar är att utvidga vår relation till konsten. Istället för att bara gå och se de viktigaste målningarna av de mest berömda företrädarna för de mest uppmärksammade konströrelserna, kan vi finna oss själva söka efter okända eller nya konstnärer vars verk ligger i samma tradition. Vi kanske börjar besöka mindre museer och gallerier, eller investera i konstnärer och konstverk som är mindre uppenbara, men lika sublima.

Installationsvy av The Long Run. Museum of Modern Art, New York, 11 november 2017–4 november 2018. © 2017 Museum of Modern Art. Foto: Martin Seck

En sådan utveckling är efterlängtad. Den samtida konstvärlden förlorar sin djup. Som Temkin påpekar, “Parallellen till den kommersiella världen är obestridlig: nya stilar och namn måste komma som så många ständigt självföråldrade telefoner och gympaskor.” Sök bara på frasen ”artist having a moment” och se hur mycket press som ges till vilken konststjärna eller trend som råkar ha nått toppen av marknaden. The Long Run spränger begreppet ögonblick. Istället för att visa oss en ikonisk Agnes Martin-rutmålning från 1960-talet, visar den verk hon skapade på 1990-talet. Istället för berömda verk från 1970-talet får vi se vad Gerhard Richter har sysslat med på 2000-talet. Istället för ett enda konstverk eller en enda epok får vi njuta av monografiska utställningsrum som tar oss långt bortom vad vi trodde var slutet på vägen. För många besökare kommer denna utställning att vara en uppenbarelse. För oss alla är det en chans att utveckla sammanhang och utvidga våra smaker. Viktigast av allt är det ett steg mot att övervinna vår generations fördomar – att förstå vad det betyder inte bara för en konstnär att ”ha ett ögonblick”, utan för en att odla ett konstnärligt liv.

Installationsvy av The Long Run. Museum of Modern Art, New York, 11 november 2017–4 november 2018. © 2017 Museum of Modern Art. Foto: Martin Seck

Framträdande bild: Installationsvy av The Long Run. Museum of Modern Art, New York, 11 november 2017–4 november 2018. © 2017 Museum of Modern Art. Foto: Martin Seck

Av Phillip Barcio