MoMA-samlingen hedrar sina konstnärers revolutioner i "The Long Run"

En handske har kastats ner, som utmanar oss att förändra vårt sätt att tänka på konstnärers karriärer. Utmaningen kommer via en essä skriven av Ann Temkin för The Long Run, en nyligen öppnad utställning som erbjuder en djupdykning i MoMA:s samling. Med titeln Artistic Innovation in the Long Run tar essän upp det faktum att MoMA, liksom de flesta museer, tenderar att endast visa verk som avslöjar de mest revolutionerande prestationerna av viktiga konstnärer. Denna strategi framhäver viktiga ögonblick i konsthistorien och ger en kortfattad guide till den avantgardistiska utvecklingen. Den tillfredsställer åskådarna och ökar därmed museibesöken, men den antyder också att konst på något sätt måste vara spektakulär för att värderas. Den ignorerar de långa, experimentella processerna som leder till banbrytande mästerverk och misslyckas med att undersöka de evolutioner som dessa genombrott inspirerar i det mogna arbete som konstnärer gör senare. Värst av allt, som Temkin nämner i sin essä, producerar den en konstvärldskultur som övervärderar ungdom. Temkin säger: “Vi beräknade nyligen konstnärernas åldrar vid skapandet av varje målning och skulptur som visas i våra gallerier på femte våningen (de som täcker åren 1885 till 1950). Mer än två tredjedelar av verken skapades när konstnärerna var i tjugo- eller trettioårsåldern.” Inherent åldersdiskriminering, ofullständiga bedömningar och en snedvriden syn på konsthistorien - inte ett bra arv för ett modernt konstmuseum. Men om någon kan förändra denna kultur och inspirera till en mer djupgående, djup och nyanserad uppskattning av estetik, så är det Temkin. Hon innehar utan tvekan den högsta positionen i den amerikanska konstvärlden: Marie-Josée och Henry Kravis chefskurator för målning och skulptur. Det betyder att hon hjälper till att besluta vilka objekt det mest inflytelserika museet i landet köper och har inflytande över hur hela dess samling ställs ut. Det är ingen överdrift att säga att Temkin har förmågan att påverka relationen mellan konst, kultur och samtida samhälle. The Long Run och dess medföljande essä är övertygande inledande salvor i den strävan.

Innovationsförälskelse

Förutom Luddism och anachronism, inkluderar nästan varje samtida mänsklig aktivitet en inneboende längtan efter originalitet. Det skulle vara ovanligt, till exempel, att plocka upp den senaste vetenskapliga tidskriften bara för att hitta artiklar som främjar länge sedan ersatta medicinska teorier. Men nya idéer och spektakulära innovationer var inte alltid på modet inom konsten. Ofta i det förflutna, överträffade traditionen nyhet, och sofistikerade människor respekterade konstnärer i balans med hur tidstestade deras insatser var. Vissa kulturer är till och med fortfarande så. Men för det mesta är konstvärlden idag besatt av fräschör, och har varit det åtminstone sedan 1930-talet, när Ezra Pound myntade stridsropet för modernismen: "Gör det nytt!"

Installation view of The Long Run. The Museum of Modern Art, New York, November 11, 2017–November 4, 2018. © 2017 The Museum of Modern Art. Photo: Martin Seck

Under auspices av den direktiv, tenderar akademiker, kuratorer och författare att berätta Modernistisk konsthistoria som om det har varit en innovation efter en annan. Säger Temkin, “vi paraderar från ism till ism i en framstegsmarsch som leder från Post-Impressionism till Fauvism till Kubism, till exempel, eller från Surrealism till Abstrakt Expressionism till Pop.” Detta, säger hon, visar en “förälskelse i innovation.” The Long Run erbjuder ett motgift. Det avfärdar inte ismer och innovationer. Det ställer helt enkelt frågan, vad följde dem? Svaret kommer i form av en experimentell kuratorisk strategi—att återhänga den del av museet som brukade visa berömda verk från 1950-talet till 1970-talet, med fokus på samma konstnärer men nu exklusivt visa verk de gjorde senare i sina karriärer.

Installation view of The Long Run. The Museum of Modern Art, New York, November 11, 2017–November 4, 2018. © 2017 The Museum of Modern Art. Photo: Martin Seck

Nyfikenhet och Förfining

Det jag älskar mest med denna strategi, särskilt som Temkin uttrycker det i sin essä, är hur den differentierar mellan att memorera konsthistoria och att utveckla en uppskattning för allt som kretsar kring den. Att veta vilken typ av vin som passar bäst med hälleflundra är trevligt, men att utveckla din smak för att njuta av dolda nyanser av smak och arom i varje vinflaska du öppnar är något helt annat. Denna utställning uppmanar oss att utveckla våra estetiska smaker; att utveckla en nyfikenhet kring konsten som inte bara leder till kunskap, utan till förfining. Slutmålet som Temkin strävar efter är att utvidga vår relation till konsten. Istället för att bara gå för att se de mest betydelsefulla målningarna av de mest kända representanterna för de mest välpublicerade konstströmningarna, kan vi finna oss själva söka efter okända eller nya konstnärer vars verk ligger i samma tradition. Vi kanske börjar besöka mindre museer och gallerier, eller investera i konstnärer och konstverk som är mindre uppenbara, men lika sublima.

Installation view of The Long Run. The Museum of Modern Art, New York, November 11, 2017–November 4, 2018. © 2017 The Museum of Modern Art. Photo: Martin Seck

En sådan evolution är försenad. Den samtida konstvärlden tappar sin djup. Som Temkin påpekar, “Parallellen till den kommersiella världen är obestridlig: nya stilar och namn måste dyka upp som så många oändligt självföråldrade telefoner och sneakers.” Sök bara på frasen "artist having a moment" och se hur mycket press som ges till vilken konststjärna eller trend som råkar ha bubblat upp till toppen av marknaden. The Long Run spränger konceptet av ögonblick. Istället för att visa oss en ikonisk Agnes Martin-rutmålning från 1960-talet, visar den oss verk hon gjorde på 1990-talet. Istället för berömda verk från 1970-talet får vi se vad Gerhard Richter har sysslat med under 2000-talet. Istället för ett enda konstverk eller en enda era får vi njuta av monografiska utställningsrum som tar oss långt bortom vad vi trodde var slutet på vägen. För många besökare kommer denna utställning att vara en uppenbarelse. För oss alla är det en chans att utveckla kontext och utvidga våra smaker. Viktigast av allt, det är ett steg mot att övervinna vår generations fördomar – att förstå vad det innebär inte bara för en konstnär att "ha ett ögonblick", utan för en att odla ett konstnärligt liv.

Installation view of The Long Run. The Museum of Modern Art, New York, November 11, 2017–November 4, 2018. © 2017 The Museum of Modern Art. Photo: Martin Seck

Utvald bild: Installationsvy av The Long Run. Museum of Modern Art, New York, 11 november 2017–4 november 2018. © 2017 Museum of Modern Art. Foto: Martin Seck

Av Philip Barcio