Ett rus av färger i Sabine Moritzs Eden

Sabine Moritz har gjort sig ett namn som figurativ målare – en skapare av drömlika blomsterbilder och spöklika stadsscener. Men en ny utställning av hennes verk på KÖNIG GALERIE i Berlin visar en spännande ny fas i hennes utveckling. Med titeln Eden innehåller utställningen 14 nya målningar, varav nio är storskaliga och abstrakta. Dessa lyriska, impasto verk dominerar omedelbart utställningsrummet, kokande av känsla och dramatik. Deras känslomässiga och materiella närvaro står självsäkert i kontrast till det förnuftiga, ordnade tegel- och betonginteriören i galleriet. Vid inträdet i utställningen är det första intrycket att dessa bilder är viktiga och kräver långa blickar. Ändå tävlar de också på ett subtilt sätt med något annat – insprängda bland de abstrakta dukarna finns fem mindre, figurativa verk av blommor och stadsscener. Trots att dessa mindre verk är mindre djärva och i mindre skala håller de uppriktigt jämna steg med de större abstrakta verken. Medan de abstrakta dukarna tycks kräva mer uppmärksamhet, tycks de figurativa målningarna viska en slags mjuk sirensång. De är tysta medan de abstrakta målningarna skriker ut. Slutligen är det kontrasten mellan de två till synes olika verkgrupperna som fångar fantasin. Genom att visa dessa verk tillsammans för Moritz oss in i heligheten i hennes egen metod och process, där alla dessa bilder passar ihop i en upphöjelse av utställningens titel – Eden, en orörd och idyllisk plats där allt är precis som det ska vara och ingen ännu har kommit för att fördärva eller döma.

Livet bakom muren

Moritz föddes 1969 i kommunistiska Östtyskland, i en liten, nordlig, medeltida stad vid namn Quedlinburg. Hon flydde till Västtyskland med sin familj strax före Berlinmurens fall. Vid det laget hade hon redan vuxit upp med en fast förståelse för både de visuella och känslomässiga aspekterna av livet bakom muren. Byggnadernas och gatornas gråhet; de förfallande ytorna; den ovårdade och oälskade naturen. Denna värld av förtryck och förfall är fortfarande en del av hennes visuella språk än idag. I alla sina målningar kan Moritz inte låta bli att inkludera referenser till den, som ett ständigt, klingande eko som vägrar lämna hennes sinne.

Sabine Moritz: Eden, utställningsvy på KÖNIG GALERIE i Berlin, 2018. Foto av Roman März

Den där gråheten och armodet är tydlig i de två stadsscener som ingår i Eden. ”Neuland” (2017) visar en herrelös hund som travar genom en igenvuxen, övergiven stadsdel omgiven av igenbommade och övergivna butiker och flerfamiljshus. Titeln betyder ”Okänt land”. Det är en samtidigt dyster och hoppfull tanke: en skadad plats av förtvivlan som ändå bär löftet om det okända. Den andra stadsscenen, ”Tunnel” (1992-93 / 2017), visar en tom väg som försvinner in i en tunnel medan omgivande höghus står tysta, obebodda. Bilden är subtil och full av stillhet. Ändå är något i den också oroligt. Är det min fantasi, eller tycks färgerna på ett av höghusen efterlikna den amerikanska flaggan? I kombination med målningen av hunden kan jag inte låta bli att söka referenser till samtida politik och kultur i denna målning, vilket får mig att undra om Moritz ser något på vår nuvarande horisont som påminner henne om berättelsen om hennes egen historia.

Sabine Moritz: Eden, utställningsvy på KÖNIG GALERIE i Berlin, 2018. Foto av Roman März

Ett vilt Eden

De tre blomsterbilderna som visas i Eden befinner sig i ett spöklikt mellanläge mellan något vackert och något skrämmande. Den första, med titeln ”Rosen und Lilien” (2017), är precis vad den låter som: en målning av rosor och liljor. Det är kärlekens och dödens blommor, förenade. Den andra, med titeln ”Peonien und Mäuse” (2017), är också precis vad den låter som: en bild av pioner i en vas bredvid två möss. Vattnet i vasen är lågt. Blommorna måste ha övergivits, och nu har mössen kommit på jakt efter smulor som lämnats kvar av den som gått eller tagits bort. Den tredje blomsterbilden, ”Rosen und Schädel” (2017), är en bild av torra men ändå vackra rosor, sittande i en vas på ett bord med en människoskalle i bakgrunden. Liksom de andra två blomsterbilderna antyder den en samtidig koppling till liv och död, och en samtidig uppskattning av skönhet och förfall.

Sabine Moritz: Eden, utställningsvy på KÖNIG GALERIE i Berlin, 2018. Foto av Roman März

Men slutligen är det de nio abstrakta dukarna som avslöjar den verkliga intensiteten och potentialen i Eden. I dessa målningar använder Moritz ett explosivt språk av gester och färger, som anknyter till expressionistiska målare från förr, men som samtidigt frambringar något tydligt samtida. Denna verkgrupp väcker associationer till två målare: Monet, i hans sena näckrosverk, och den amerikanska abstrakta expressionistiska målaren Joan Mitchell. Monet-referensen framträder både i kompositionernas balans och i färgförhållandena, som tycks få dessa dukar att vibrera. Mitchell-referensen uttrycks delvis genom penselföringen, men mest genom ångesten. Mitchell kämpade med många demoner, och det är tydligt i målningar som ”Als die Säugetiere ins Meer kamen” (När däggdjuren kom till havet) (2018), ”Glut” (Glöd) (2018) och ”Chaos” (2018) att Moritz också gör det. Men det finns något särskilt vackert, och kanske också hoppfullt, i några av dessa målningar, särskilt de två verk som gett namn åt denna utställning, ”Eden I” och ”Eden II” (2018). Mitt i deras livfulla röda och blå färger strömmar en skapande energi fram ur dessa kompositioner. De utstrålar hela tyngden av sitt medium. Deras frodighet och sinnlighet kan inte annat än inge en känsla av nya början. Även om dessa verk tydligt är abstrakta och inte avsedda att skildra ett faktiskt Eden, är de fyllda med det enda som Eden också en gång påstås ha haft: löfte. Sabine Moritz: Eden visas på KÖNIG GALERIE i Berlin till och med 19 augusti 2018.

Framträdande bild: Sabine Moritz: Eden, utställningsvy på KÖNIG GALERIE i Berlin, 2018. Foto av Roman März

Av Phillip Barcio