Ett rus av färger i Sabine Moritzs Eden

Sabine Moritz har gjort sig ett namn som figurativ målare – en skapare av drömlika blomsterbilder och spöklika urbana scener. Men en ny utställning av hennes verk på KÖNIG GALERIE i Berlin visar en spännande ny fas i hennes utveckling. Med titeln Eden, innehåller utställningen 14 nya målningar, varav nio är storskaliga och abstrakta. Dessa lyriska, impasto verk dominerar omedelbart utställningsutrymmet, kokande av känslor och drama. Deras känslomässiga och materiella närvaro står självsäkert i kontrast till det förnuftiga, organiserade, tegel- och betonginredningen i galleriet. Vid inträdet till utställningen är det första intrycket att dessa bilder är viktiga och att de kräver långa betraktelser. Ändå tävlar de också på ett subtilt sätt med något annat – insprängt bland de abstrakta dukarna finns fem mindre, figurativa verk av blommor och urbana scener. Även om dessa mindre verk är mindre djärva och mindre i skala, håller de uppriktigt sin egen mot de större abstrakta verken. När de abstrakta dukarna tycks kräva mer uppmärksamhet, verkar de figurativa målningarna viska en slags mjuk sirensång. De är tysta medan de abstrakta målningarna skriker ut. Slutligen är det kontrasten mellan de två till synes olika verksamheterna som fångar fantasin. Genom att ställa ut dessa verk tillsammans, tar Moritz oss in i heligheten av sin egen metod och process, där alla dessa bilder passar ihop i en upphöjelse av titeln på denna utställning – Eden, en orörd och idyllisk plats där allt är precis som det ska vara och ingen har ännu kommit för att korrumpera eller döma.

Livet bakom muren

Moritz föddes 1969 i det kommunistiska Östtyskland, i en liten, nordlig, medeltida stad som heter Quedlinburg. Hon flydde till Västtyskland med sin familj strax före Berlinmurens fall. Vid den tiden hade hon redan blivit uppfostrad med en fast förståelse för både de visuella och de känslomässiga aspekterna av livet bakom muren. Gråheten i byggnaderna och gatorna; de sönderfallande ytorna; den ovårdade och undervärderade naturen. Denna värld av förtryck och förfall förblir en del av hennes visuella språk även nu. I alla sina målningar kan Moritz inte låta bli att inkludera referenser till det, som ett konstant, ringande eko som vägrar att lämna hennes sinne.

Sabine Moritz: Eden, utställningsvy på KÖNIG GALERIE i Berlin, 2018. Foto av Roman März

Den gråheten och fattigdomen är uppenbar i de två stadsscener som ingår i Eden. "Neuland" (2017) visar en hemlös hund som travar genom en övervuxen, övergiven stadsmark omgiven av nedstängda och övergivna butiker och lägenhetsbyggnader. Titeln översätts som "Okänt Territorium." Det är en samtidigt deprimerande och hoppfull tanke: en skadad plats av förtvivlan som ändå bär på löftet om det okända. Den andra stadsscenen, "Tunnel" (1992-93 / 2017), visar en tom väg som försvinner in i en tunnel medan omgivande höghus sitter tysta, obebodda. Bilden är subtil och full av stillhet. Ändå är det något med den som också är störande. Är det min fantasi, eller verkar färgerna på ett av höghusen efterlikna den amerikanska flaggan? Tillsammans med målningen av hunden kan jag inte låta bli att söka referenser till samtida politik och kultur i denna målning, vilket får mig att undra om Moritz ser något på vår nuvarande horisont som påminner henne om berättelsen om hennes egen förflutna.

Sabine Moritz: Eden, utställningsvy på KÖNIG GALERIE i Berlin, 2018. Foto av Roman März

En vild Eden

De tre blommålningarna som visas i Eden befinner sig i en spöklik mellanväg mellan något vackert och något skrämmande. Den första, med titeln "Rosen und Lilien" (2017), är precis vad den låter som: en målning av rosor och liljor. Dessa är kärlekens och dödens blommor, kombinerade tillsammans. Den andra, med titeln "Peonien und Mäuse" (2017), är också exakt vad den låter som: en bild av pioner i en vas bredvid två möss. Vattnet i vasen är lågt. Blommorna måste ha blivit övergivna, och nu har mössen kommit i jakt på smulor som lämnats kvar av den som har gått, eller blivit bortförd. Den tredje blommålningen, "Rosen und Schädel" (2017), är en bild av torra, men fortfarande vackra rosor, som sitter i en vas på ett bord med ett mänskligt kranium i bakgrunden. Liksom de andra två blommålningarna antyder den en samtidig koppling till liv och död, och en samtidig uppskattning för skönhet och förfall.

Sabine Moritz: Eden, utställningsvy på KÖNIG GALERIE i Berlin, 2018. Foto av Roman März

Ändå är det slutligen de nio abstrakta dukarna som avslöjar den sanna intensiteten och potentialen av Eden. I dessa målningar använder Moritz ett explosivt språk av gester och färger, som harkar tillbaka till expressionistiska målare från det förflutna, men som ändå framhäver något tydligt samtida. Detta verk väcker referenser till två målare: Monet, i sina sena vattenliljemålningar, och verken av den amerikanska abstrakta expressionistiska målaren Joan Mitchell. Monet-referensen kommer fram både i balansen i kompositionerna och i färgrelationerna, som verkar få dessa dukar att vibrera. Mitchell-referensen uttrycks delvis genom penseldragen, men mestadels kommer den fram i ångesten. Mitchell kämpade med många demoner, och det är tydligt i målningar som "Als die Säugetiere ins Meer kamen" (När däggdjuren kom in i havet) (2018), "Glut" (Glöd) (2018) och "Chaos" (Kaos) (2018) att Moritz gör detsamma. Men det finns något distinkt vackert, och kanske också optimistiskt, med några av dessa målningar, särskilt de två verken som ger sitt namn till denna utställning, "Eden I" och "Eden II" (2018). Mitt bland deras vibrerande röda och blå färger strömmar en kreativ energi ut från dessa kompositioner. De projicerar den fulla tyngden av sitt medium. Den frodiga och sensuella kvaliteten av deras färg kan inte annat än inspirera en känsla av nya början. Även om dessa verk är tydligt abstrakta och inte avsedda att förmedla ett faktiskt Eden, är de rika på den ena sak som Eden också en gång påstods ha: löfte. Sabine Moritz: Eden visas på KÖNIG GALERIE i Berlin fram till 19 augusti 2018.

Utvald bild: Sabine Moritz: Eden, utställningsvy på KÖNIG GALERIE i Berlin, 2018. Foto av Roman März

Av Philip Barcio