Vad Per Kirkeby Lämnade Efter Sig

Nyheten bröt denna vecka att den danska konstnären Per Kirkeby dog vid 79 års ålder. Hans död är ett stort förlust för den samtida konstvärlden, även om hans långvariga fans också inser att det arbete som Kirkeby ägnade sitt liv åt ofta handlade om dödens oundviklighet. I katalogen för hans separatutställning 2015 på The Gallery at Windsor i Vero Beach, Florida, skrev konstnären: “Arten historia är inte särskilt lång … Ett par kosmiska veckor. Alla löv faller till slut. Och många kosmiska år går förbi och till slut dör trädet självt. Vad kommer att hända med världen?” Hans ord kan ha varit avsedda att kontempleras i samklang med de dämpade, dramatiska kompositioner som hängde på väggarna. Ändå gjorde de också ett större uttalande om livets flyktiga natur och de kortvariga målen. Ett annat citat från Kirkeby: “Konstens roll är att acceptera att saker går sönder. Det är det enda sättet att få något nytt att framträda.” Det var hans djupa medvetenhet om vår koppling till naturens processer—den oändliga cykeln av förstörelse och skapelse—som gjorde Kirkeby till en av de ledande neo-expressionistiska målarna som framträdde i Europa på 1980-talet. Den medvetenheten hjälpte honom också att utvidga sitt inflytande långt bortom begränsningarna av den enskilda rörelsen. Hans arbete handlade inte om en särskild estetisk position, inte om ett särskilt medium, eller uttrycksform. Det handlade om mänskliga känslor: om att kommunicera de råa, brutala och rent känslomässiga verkligheterna av existensen. De abstrakta landskap som Kirkeby målade verkar antingen vara mitt i att bli något nytt eller mitt i att falla sönder. De är bilder av evolution, och de sätter ett särskilt starkt ljus på den märkliga skönheten hos saker när de möter sitt slut.

Yta är utrymme

Kirkeby beskrev en gång sig själv som en sorts bonde. Han sa, “Min duk är tomten och mina färger—det vill säga, själva färgämnet—är jorden, blomsterbäddarna, med sina olika komponenter och varierande texturer.” Det verkar verkligen vara sant att när vi ser ut över landskapet ser vi bara marken och himlen—två ytor som möts vid horisonten. Men riktiga bönder ser marken inte som en yta, utan som en ingång till en underjord av enorm djup; och himlen som en vidsträckt arena där oändliga meteorologiska dramer utspelar sig. För bönder är allt en sammanlänkad universum. På samma sätt såg Kirkeby duken inte bara som en yta, utan som ingången till ett oändligt inre rum. När han målade, sådde han upp det lagret, vände på underjordarna i kompositionen. Han vårdade rumsliga illusioner som i sin tur skulle vårda våra ögon, mata våra sinnen med glimtar av livets okända mysterier.

Per Kirkeby - Utan titel, 1989. Olja på duk. 57 × 53 1/4 tum. 144,8 × 135,3 cm. Michael Werner Gallery, New York, London. © Per Kirkeby

Och ändå, en av de paradoxala saker som många människor nämner om hans målningar är att trots de öppna, illusionistiska världar som verkar expandera inom dem, finns det något med dem som också hindrar betraktarna från att verkligen kunna tränga in i dessa inre världar. Kirkeby kommenterade en gång detta aspekt av sitt arbete och sa att han kände att hans egna målningar på något sätt var både inbjudande och avvisande. Så som han uttryckte det, när människor försöker gå in i hans målningar slår de huvudet mot en vägg. Det är som om, trots hans önskan att öppna sina målningar, som djupa inre världar, så slutade de med att fungera mer som fönster. Vi betraktare står så nära det komplexa, inbjudande, mystiska universum de innehåller, men vi kan bara titta in i detta privata rum, utan att någonsin kunna helt gå in i det.

Per Kirkeby - Utan titel, 1991. Blandteknik på Masonite. 48 × 48 tum. 121,9 × 121,9 cm. Michael Werner Gallery, New York, London. © Per Kirkeby

Att skapa är att förstöra

Det ömsesidigt inbjudande och avvisande naturen av det arbete som Kirkeby gjorde gav det en attityd av gåtfull poesi. Lika poetisk var hans färgpalett—mörka röda, bruna, grå och svarta, samma som färgpaletten av eld och svavel, lava och sten. Detta var inte en olyckshändelse. Innan han gick på Eks-skolen (Experimentell Konstskola) i Köpenhamn, tog Kirkeby först sin masterexamen i utbildning inom arktisk geologi. Han var intimt bekant med de koka, kokande, underliggande krafter som ständigt arbetar under ytan av landet. Han avsåg att hans arbete skulle påminna oss om vår egen dödlighet, och om vår koppling till allt annat som lever och dör i den naturliga världen. Det är märkligt vackert, faktiskt, att även om det inträffade i Köpenhamn 7 000 miles bort, så sammanföll hans bortgång med utbrottet av Kilauea-vulkanen på stora ön Hawaii.

Per Kirkeby - Utan titel, 2013. Blandteknik på Masonite. 48 × 48 tum. 121,9 × 121,9 cm. Michael Werner Gallery, New York, London. © Per Kirkeby

Ta ett ögonblick och gör en online-bildsökning efter de abstrakta landskapsmålningar som Kirkeby gjorde, och gör sedan en annan sökning efter flygbilder av de dussintals sprickor som nyligen har öppnat sig i marken och spottar ut lava runt Kilauea. Det är som om jorden själv plockar upp där denna geolog-blev-konstnär slutade. Under hela sin karriär talade Kirkeby aldrig offentligt om rädslan för döden. Han firade den kunskap han hade att alla saker i denna värld är i ett konstant tillstånd av kreativ förstörelse. Hans målningar vecklar ut sig i proteiska lager, när disparata, instabila element kollapsar in i sig själva, som sprickor som öppnar sig på ytan av en frodig kulle, som sväljer träd och hem. Hans skulpturer förklarar sig själva som fysiska utforskningar av elementära krafter och manifestationer av geologisk kraft. Varje verk som Kirkeby gjorde uttrycker känslan av att något som håller på att falla isär har blivit suspenderat vid en punkt utan återvändo—ett transformativt ögonblick av spänning som hålls samman i ett fryst ögonblick i tiden. Nu när han har dött, är det underbart att reflektera över vad han lämnade efter sig—spöklika bilder av kollapsande landskap som blir något nytt som också antyder att det finns något strävan i våra egna rötter inom den ständigt skiftande marken.

Utvald bild: Per Kirkeby - Utan titel, 2005. Tempera på duk. 78 3/4 × 118 tum. 200 × 299,7 cm. Michael Werner Gallery, New York, London. © Per Kirkeby

Alla bilder används endast för illustrativa ändamål

Av Philip Barcio