Vad Per Kirkeby Lämnade Efter Sig

Denna vecka nådde nyheten att den danske konstnären Per Kirkeby avlidit vid 79 års ålder. Hans bortgång är en stor förlust för den samtida konstvärlden, men samtidigt inser hans långvariga beundrare att det verk som Kirkeby ägnade sitt liv åt ofta handlade om dödens oundviklighet. I katalogen för hans soloutställning 2015 på The Gallery at Windsor i Vero Beach, Florida, skrev konstnären: „En arts historia är inte särskilt lång … Några kosmiska veckor. Alla löv faller till slut. Och många kosmiska år går förbi och slutligen dör trädet självt. Vad ska hända med världen?” Hans ord var kanske bara tänkta att betraktas tillsammans med de grubblande, dramatiska kompositioner som hängde på väggarna. Men de uttryckte också en större tanke om livets flyktiga natur och målsättningars förgänglighet. Ett annat citat från Kirkeby: „Konstens roll är att acceptera att saker går sönder. Det är det enda sättet att få något nytt att uppstå.” Det var hans djupa medvetenhet om vår koppling till naturens processer – den oändliga cykeln av förstörelse och skapelse – som gjorde Kirkeby till en av de ledande neoexpressionistiska målarna som växte fram i Europa på 1980-talet. Den medvetenheten hjälpte honom också att sprida sitt inflytande långt bortom begränsningarna i den rörelsen. Hans verk handlade inte om en särskild estetisk ståndpunkt, inte om ett särskilt medium eller uttryckssätt. Det handlade om mänsklig känsla: om att förmedla de råa, brutala och rent känslomässiga verkligheterna i tillvaron. De abstrakta landskap som Kirkeby målade tycks antingen vara mitt i att bli något nytt eller mitt i att falla sönder. De är bilder av utveckling och lyser särskilt starkt upp den märkliga skönheten i saker när de når sitt slut.

Ytan är rymden

Kirkeby kallade sig en gång för en slags bonde. Han sade: „Min duk är tomten och mina färger – det vill säga själva färgämnet – är jorden, blomrabatterna, med deras olika beståndsdelar och varierande strukturer.” Det verkar verkligen stämma att när vi ser ut över landskapet ser vi bara marken och himlen – två ytor som möts vid horisonten. Men riktiga bönder ser marken inte som en yta, utan som en ingång till en underjord av enormt djup; och himlen som en vidsträckt arena där oändliga meteorologiska dramer utspelar sig. För bönder är allt ett sammanlänkat universum. På samma sätt såg Kirkeby duken inte bara som en yta, utan som ingången till ett oändligt inre rum. När han målade öppnade han det lagret och vände upp och ner på kompositionens underjordar. Han vårdade rumsliga illusioner som i sin tur vårdade våra ögon och matade våra sinnen med glimtar av livets okända mysterier.

Per Kirkeby – Untitled, 1989. Olja på duk. 57 × 53 1/4 tum. 144,8 × 135,3 cm. Michael Werner Gallery, New York, London. © Per Kirkeby

Och ändå är en av de paradoxala saker som många nämner om hans målningar att trots de öppna, illusionistiska världar som tycks expandera inom dem, hindrar något i dem betraktarna från att någonsin riktigt kunna tränga in i dessa inre världar. Kirkeby kommenterade en gång denna aspekt av sitt arbete och sade att han kände att hans egna målningar på något sätt samtidigt var inbjudande och avvisande. Han uttryckte det som att när människor försöker gå in i hans målningar slår de huvudet i en vägg. Det är som om trots hans önskan att öppna upp sina målningar som djupa inre världar, slutade de snarare fungera som fönster. Vi betraktare står så nära det komplexa, inbjudande, mystiska universum de innehåller, men vi kan bara titta in i detta privata rum utan att någonsin helt kunna gå in i det.

Per Kirkeby – Untitled, 1991. Blandteknik på Masonite. 48 × 48 tum. 121,9 × 121,9 cm. Michael Werner Gallery, New York, London. © Per Kirkeby

Att skapa är att förstöra

Den ömsesidigt inbjudande och avvisande karaktären i Kirkebys verk gav dem en attityd av gåtfull poesi. Lika poetisk var hans färgpalett – mörkröda, bruna, grå och svarta toner, samma som färgpaletten för eld och svavel, lava och sten. Detta var ingen slump. Innan han började på Eks-skolen (Experimentella konstskolan) i Köpenhamn tog Kirkeby först sin magisterexamen i arktisk geologi. Han var intimt bekant med de omvälvande, kokande, underliggande krafter som ständigt verkar under markytan. Han avsåg att hans verk skulle påminna oss om vår egen dödlighet och om vår koppling till allt annat som lever och dör i naturen. Det är faktiskt märkligt vackert att hans bortgång, som skedde i Köpenhamn 7 000 mil bort, sammanföll med utbrottet av vulkanen Kilauea på Hawaiis stora ö.

Per Kirkeby – Untitled, 2013. Blandteknik på Masonite. 48 × 48 tum. 121,9 × 121,9 cm. Michael Werner Gallery, New York, London. © Per Kirkeby

Ta en stund och gör en bildsökning på nätet efter de abstrakta landskapsmålningar som Kirkeby gjorde, och gör sedan en ny sökning efter flygbilder på de dussintals sprickor som nyligen öppnats i marken och spyr ut lava runt Kilauea. Det är som om jorden själv tar vid där denna geolog som blev konstnär slutade. Under hela sin karriär talade Kirkeby aldrig offentligt om rädslan för döden. Han firade den insikt han hade att allt i denna värld är i ett ständigt tillstånd av skapande förstörelse. Hans målningar vecklas ut i skiftande lager, där olika, ostabila element kollapsar in i sig själva, som sprickor som öppnas i ytan på en frodig sluttning och slukar träd och hem. Hans skulpturer utgör fysiska utforskningar av grundläggande krafter och uttryck för geologisk makt. Varje verk Kirkeby skapade uttrycker känslan av att något mitt i att falla sönder har stannats vid en punkt utan återvändo – ett förvandlande ögonblick av spänning fryst i tiden. Nu när han har gått bort är det fint att reflektera över vad han lämnat efter sig – spöklika bilder av kollapsande landskap som blir något nytt och som också antyder att det finns något strävande i våra egna rötter inom den ständigt skiftande marken.

Framträdande bild: Per Kirkeby – Untitled, 2005. Tempera på duk. 78 3/4 × 118 tum. 200 × 299,7 cm. Michael Werner Gallery, New York, London. © Per Kirkeby

Alla bilder används endast i illustrativt syfte

Av Phillip Barcio