Amy Sillmans Berättande kontra Abstraktion

Den nuvarande Amy Sillman-utställningen på Gladstone 64-galleriet i New York får mig att snurra. Med titeln Amy Sillman: Mostly Drawing innehåller den en ny serie verk på papper, som, som titeln antyder, leker med sin egen identifiering. De innehåller akrylfärg, så de är målningar, eller hur? Men de är gjorda på papper, inte duk, så de är teckningar, eller hur? Å andra sidan är de delvis silkscreenade. Så betyder det att de är tryck? Om du är bekant med Sillman vet du att hon avser att denna titel ska verka så hånfull som den är uppriktig. På den uppriktiga sidan är hon helt enkelt rak på sak – dessa bilder är verkligen, mestadels, teckningar. På den hånfulla sidan drar hon uppmärksamhet till absurditeten i att bry sig om vad de kallas. I sin senaste essä, On Color, refererar Sillman till Pop Art-pionjären Peter Saul, som en gång sa: "[Det] viktigaste jag tänker på är att få idén, eller det litterära innehållet, eller vad du än kallar det, framför konstmaterialen." Med andra ord, om allt vi har att prata om när vi ser på ett konstverk är vad det är gjort av, eller om det ska kallas en målning eller en teckning, varför pratar vi överhuvudtaget om det? I den andan övervägde jag verken i denna utställning enbart utifrån styrkan hos bilderna själva. Det är vad som får mig att snurra. Jag är rörd av deras kraft, deras närvaro och den energi de ger till debatten om mysteriet med abstraktion kontra värdet av berättande och att förklara allt.

Vad ett öga ser

Det jag först lade märke till med dessa nya verk av Sillman är deras omedelbarhet. Varje bild är som en örfil—djärv, slående och klar. Någon av dessa bilder skulle kunna ha prytt det handgjorda kassettomslaget till ett garageband 1979. Men samtidigt ser de ut som om de skickats tillbaka från framtiden—som avtryck av rivna stadslandskap, som dokumenterar ärren från strider de varnar oss för att undvika. Jag fick nästa en visceral reaktion på de texturer dessa bilder förmedlar, som påminner om så många gränder och urbana väggar. Deras märken säger mig att tänka snabbt och komma till saken. Deras lager talar om tid, viskar att inget är nytt—och att det ibland är omöjligt att avgöra vad som hände först. Slutligen lade jag märke till paletten. Jag säger palett och inte färg eftersom jag håller med om vad Sillman har sagt om färg: "Den obestridliga slutgiltiga fakta om färg är att du aldrig riktigt kan veta vad en annan ö ser, någonsin."

Amy Sillman - Mostly Drawing, solo show at Gladstone 64, installation view, Jan 26 - Mar 3, 2018, photo courtesy Gladstone 64

För detta verk har Sillman använt en färgskala baserad på ljushet och mörker. Paletten ger utställningen sin attityd, som är av obestridlig självförtroende. Jag tittade först på utställningen som helhet, på avstånd; sedan tittade jag på verken på nära håll; sedan tittade jag från mittpunkten, på grupper av bilder. Varje perspektiv vägdes av samtalet mellan skugga och ton—svart och vitt. De andra färgerna hävdar sin individualitet endast i kontext med mörker och ljushet. De blir mer än färg; mer än form och mer än linje. De blir en del av berättelsen om bilderna. Det är inte att säga att dessa bilder är figurativa. Det är det sista de är. De är obestridligt abstrakta. Men varje bild känns—eller nästan ibland låter—som en berättelse: en andlös berättelse berättad av någon som är exalterad, i trubbel, panikslagen, eller skrattar högt. SK20 låter för mig som, "Jag sprang för att komma hit—jag blev jagad." SK28 känns arg, men vid andra anblicken känns den rädd. SK30 kräver min uppmärksamhet, som om den skriker, "Glöm det! Aldrig sin! Titta här! Lyssna på mig!"

Amy Sillman - Mostly Drawing, solo show at Gladstone 64, installation view, Jan 26 - Mar 3, 2018, photo courtesy Gladstone 64

Sluta fred med krig

Det övergripande visuella språket i dessa bilder drar mig till dem och får mig att vilja äga en del av dem för mig själv. Jag menar inte nödvändigtvis att jag vill äga dem, som i att köpa ett av verken, även om jag skulle göra det om jag kunde. Utan snarare menar jag att jag vill hävda släktskap med deras anda. Denna önskan har bara delvis att göra med bilderna själva. Ja, de är mina favoritbilder som Sillman någonsin har gjort. Men det är en så personlig uttalande. Denna önskan har mer att göra med universaliteter. Det har att göra med vad jag känner är den större berättelsen som denna kropp av arbete berättar. Varje av dessa bilder är märkligt berättande, men på det mest otydbara sättet. Deras berättelse måste förstås intuitivt, men när den väl uppfattas kan den inte glömmas.

Amy Sillman - Mostly Drawing, solo show at Gladstone 64, installation view, Jan 26 - Mar 3, 2018, photo courtesy Gladstone 64

Som en grupp talar dessa verk till ett större tema—en gemenskap mellan det man skulle kunna kalla vildmarken av fantasin och den stålbur av kultur. Förlåt denna popreferens, men minns du den scenen i A Clockwork Orange, när protagonisten Alex och hans droogs bryter sig in i ett exklusivt hem och börjar förstöra det modernistiska rummet, och har sin väg med konsten? Det ögonblicket talar så grafiskt till klyftan mellan impen och snobben som samtidigt existerar inom samtida människor. Och det finns något lika punkigt med dessa nya verk av Sillman. Radhuset där de visas designades av en modernistisk ikon—Edward Durell Stone, som också designade Museum of Modern Art och Radio City Music Hall. Dessa verk är som nya droogs insatta i denna kultiverade, främmande värld. Men istället för att krossa stället, samexisterar de på något sätt med det. De är en sorts bildlig erkännande av att verkligheten idag på vissa sätt är ännu konstigare än den dystopiska framtid som förutsågs i vår kollektiva historia. Men de är också stärkande uttalanden om kreativitetens seger över ordning—om konstnärens vilja över världens auktoritet.

Amy Sillman - Mostly Drawing, solo show at Gladstone 64, installation view, Jan 26 - Mar 3, 2018, photo courtesy Gladstone 64

Utvald bild: Amy Sillman - Mostly Drawing, soloutställning på Gladstone 64, installationsvy, 26 jan - 3 mar, 2018, foto med tillstånd av Gladstone 64

Alla bilder används endast för illustrativa ändamål

Av Philip Barcio