Amy Sillmans Berättande kontra Abstraktion

Den nuvarande Amy Sillman-utställningen på Gladstone 64-galleriet i New York får mitt huvud att snurra. Med titeln Amy Sillman: Mostly Drawing visar den en ny serie verk på papper, som, som titeln antyder, leker med sin egen identitet. De innehåller akrylfärg, så de är målningar, eller hur? Men de är gjorda på papper, inte på duk, så de är teckningar, eller hur? Å andra sidan är de delvis screentryckta. Betyder det att de är tryck? Om du är bekant med Sillman vet du att hon vill att denna titel ska verka lika hånfull som uppriktig. På den uppriktiga sidan är hon helt enkelt rak på sak – dessa bilder är mestadels teckningar. På den hånfulla sidan drar hon uppmärksamhet till det absurda i att bry sig om vad de kallas. I sin senaste essä, Om färg, hänvisar Sillman till Popkonstens pionjär Peter Saul, som en gång sade: ”[The] huvudsakliga sak jag tänker på är att få fram idén, eller det litterära innehållet, eller vad man nu kallar det, framför konstmaterialen.” Med andra ord, om allt vi har att prata om när vi ser på ett konstverk är vad det är gjort av, eller om det borde kallas en målning eller en teckning, varför pratar vi om det alls? I den andan betraktade jag verken i denna utställning enbart utifrån styrkan i bilderna själva. Det är det som får mitt huvud att snurra. Jag berörs av deras kraft, deras närvaro och den energi de tillför debatten om abstraktionens mysterium kontra värdet av berättande och att stava ut allt.

Vad ett öga ser

Det första jag lade märke till med dessa nya verk av Sillman är deras omedelbarhet. Varje bild är som en örfil – djärv, slående och klar. Någon av dessa bilder skulle kunna ha prytt det handgjorda kassettomslaget till ett garageband 1979. Men samtidigt ser de ut som om de skickats tillbaka från framtiden – som avtryck av rivna stadslandskap, som dokumenterar ärren från strider de varnar oss att undvika. Nästa reaktion jag fick var en kroppslig känsla för de texturer dessa bilder förmedlar, påminnande om så många gränder och stadsmurar. Deras märken säger åt mig att tänka snabbt och komma till saken. Deras lager talar om tid, viskar att inget är nytt – och att det ibland är omöjligt att avgöra vad som hände först. Slutligen lade jag märke till paletten. Jag säger palett och inte färg eftersom jag håller med om vad Sillman sagt om färg: ”Den obestridliga slutgiltiga sanningen om färg är att du aldrig riktigt kan veta vad ett annat öga ser.”

Amy Sillman - Mostly Drawing, soloutställning på Gladstone 64, installationsvy, 26 jan - 3 mars 2018, foto med tillstånd från Gladstone 64

För denna samling verk har Sillman använt ett färgomfång baserat på ljushet och mörker. Paletten ger utställningen dess attityd, som är en av obestridlig självsäkerhet. Jag betraktade först utställningen som helhet, på avstånd; sedan såg jag verken på nära håll; sedan såg jag från medelavstånd, på grupper av bilder. Varje perspektiv styrdes av samtalet mellan skugga och ton – svart och vitt. De andra färgerna hävdar sin individualitet endast i sammanhang med mörker och ljushet. De blir mer än färg; mer än form och mer än linje. De blir en del av bildens berättelse. Det betyder inte att dessa bilder är föreställande. Det är det sista de är. De är otvivelaktigt abstrakta. Men varje bild känns – eller låter nästan ibland – som en berättelse: en andfådd berättelse som någon som är uppspelt, i trubbel, förtvivlad eller skrattar högt berättar. SK20 låter för mig som ”Jag sprang hit – jag blev jagad.” SK28 känns arg, men vid en andra anblick rädd. SK30 kräver min uppmärksamhet, som om den skriker, ”Glöm det där! Strunt samma! Titta här! Lyssna på mig!”

Amy Sillman - Mostly Drawing, soloutställning på Gladstone 64, installationsvy, 26 jan - 3 mars 2018, foto med tillstånd från Gladstone 64

Försona sig med krig

Det övergripande bildspråket i dessa bilder drar mig till dem och får mig att vilja äga en del av dem för mig själv. Jag menar inte nödvändigtvis att jag vill äga dem, som i att köpa ett av verken, även om jag skulle göra det om jag kunde. Men det jag menar är att jag vill hävda släktskap med deras anda. Den önskan har bara delvis att göra med bilderna själva. Ja, de är mina favoritbilder som Sillman någonsin gjort. Men det är ett så personligt uttalande. Denna önskan har mer att göra med allmängiltigheter. Den handlar om vad jag anar är den större berättelsen som denna samling verk berättar. Var och en av dessa bilder är märkligt berättande, men på det mest oläsliga sätt. Deras berättelse måste uppfattas intuitivt, men när den väl uppfattats kan den inte glömmas.

Amy Sillman - Mostly Drawing, soloutställning på Gladstone 64, installationsvy, 26 jan - 3 mars 2018, foto med tillstånd från Gladstone 64

Som grupp talar dessa verk till ett större tema – en gemenskap mellan det man kan kalla fantasin vildmark och kulturens stålkbur. Förlåt denna popreferens, men minns du scenen i En mekanisk apelsin, när huvudpersonen Alex och hans gäng bryter sig in i ett fint hem och börjar förstöra den modernistiska miljön och härja med konsten? Den stunden visar så tydligt klyftan mellan busen och snobben som samtidigt finns inom nutida människor. Och det finns något lika punkigt med dessa nya verk av Sillman. Stadshuset där de visas är designat av en modernistisk ikon – Edward Durell Stone, som också ritade Museum of Modern Art och Radio City Music Hall. Dessa verk är som nya gängmedlemmar insatta i denna kultiverade, främmande värld. Men istället för att slå sönder platsen samexisterar de på något sätt med den. De är ett slags bildligt erkännande av att verkligheten idag på vissa sätt är ännu märkligare än den dystopiska framtid som förutsågs i vårt gemensamma förflutna. Men de är också stärkande uttalanden om kreativitetens seger över ordning – konstnärens vilja över världens auktoritet.

Amy Sillman - Mostly Drawing, soloutställning på Gladstone 64, installationsvy, 26 jan - 3 mars 2018, foto med tillstånd från Gladstone 64

Framträdande bild: Amy Sillman - Mostly Drawing, soloutställning på Gladstone 64, installationsvy, 26 jan - 3 mars 2018, foto med tillstånd från Gladstone 64

Alla bilder används endast i illustrativt syfte

Av Phillip Barcio